Jag har skrivit ända sedan jag var liten. Jag började prata vid 1,5 års ålder och jag började skriva dagbok när jag var fem.  Att uttrycka mig i skrift är en del av den jag är.  Mina låttexter, som ofta är på engelska, är ett broderi. Jag smakar på hur stavelserna känns i munnen. Jag söker en  rytm som genom ordens betydelse skapar en känsla som berör.

För mig är att skriva ett sätt att bearbeta personliga upplevelser. Både svåra, men även bra. Jag har haft många motgångar i livet. Alltför många… Jag har fått börja om på nytt, vänt ut och in på mig själv. Att i ena stunden ha allt, för att i nästa ögonblick vara helt tom.  Jag har ifrågasatt min existens, mitt sätt att leva.  Jag har kollapsat så många gånger, men ändå lyckats kämpa vidare. Fast jag inte orkar.

Att leva med ångest är något som inte stod på min önskelista som barn. Tyvärr är livet inte rättvist. Långtifrån. Mitt sätt att överleva har nog varit min lust till livet och min styrka och envishet. Jag har på något sätt haft en otrolig styrka inom mig. Jag vill inte ge upp. Även fast det känts så så många gånger att det inte finns någon väg ut ur helvetet.

Med mina ord, mina tankar och upplevelser hoppas jag kunna dela med mig till andra därute. Andra som har det svårt. Att veta att det finns fler som lider i det tysta. Men viktigt att tillägga är att för mig är inte konst och poesi bara lidande och ångest. Det är så mycket mer! Det är skratt, lyckorus, förväntan, glädje… Det är livet. För livet är inte konstant. Varken lycka eller sorg heller.

Det viktiga att komma ihåg är att låta oss vara som vi är. Släppa fram den person vi var ämnade att vara i begynnelsen. När vi tog våra första andetag i denna värld. För vi är inte så förändrade egentligen. Och innan alla krav, normer, och yttre påverkan började forma oss. Då var vi den person som alltid finns inom oss. Och jag tror att det är den människan som vi ska plocka fram igen. Det är då vi börjar leva. På riktigt. Och kan mötas. Tillsammans.

Välkommen till min värld.

Karin Åberg